Jag har nog aldrig sett en sån vidrig krash som Anjas i störtloppet, det såg ut som hon skulle segla ut ur banan, när hon landade så tänkte jag bara, alla ledband i båda knäna måste vara söndertrasade, när hon sedan träffade porten som pulveriserades så var jag osäker på att hon ens skulle överleva. Pernilla Wiberg var tårögd och tagen, hemma i soffan så var vi tagna, mer än någonsin jag har varit inför en sporthändelse någon gång tidigare.

Att hon ens kunde gå och röra sig för egen maskin var ett mindre mirakel. Att hon sedan dagen efter ens överväger att åka exakt samma backe, samma hopp som första gången med totalt mörbultat kropp är det nog ingen annan en hon som skulle försöka sig på.

Att hon sedan lyckades med bragden att ta medalj är helt otroligt, och hon har för evigt skrivit in sig i historieböckerna, som den mest galna, tuffa, hårda alpinutövare vi någonsin har haft.

Om någon ska ha ett bragdguld i år så är det Anja, för om inte det här var en bragd, vad är det då?

Stort grattis till dig Anja!